Jag s[Em]satt häromdagen och l[D]läste min tidning,
en d[Em]ag som så m[D]ånga f[Em]örut.
Och jag [Em]tänkte på alla do[D]dom drömmar man drömt,
som [Em]en efter [D]en har ta'tt sl[Em]sl*t.
Då s[G]såg jag en bild av en fl[D]flicka,
med en sk[Am]skadskjuten kråka i f[G]famn.
Hon springer iväg genom sk[D]skogen,
så f[Am]fort som hon bara nånsin k[G]kan. [A7]
Hon spr[Em]springer med fladdrande l[D]lockar,
hon spr[Am]springer på taniga b[G]ben. [A7]
Och hon h[Em]hoppas och tror och hon b[D]bönar och ber
att det [Em]inte skall v[D]vara förs[Em]försent.
Och [Em]flickan är liten och hennes [D]hår är så ljust,
och hennes [Em]kind är så [D]flämtande [Em]röd.
Och [Em]kråkan är klumpig och [D]kraxande svart,
och om en [Em]stund är den [D]alldeles [Em]död.
Men [G]flickan hon springer för [D]livet,
med en [Am]skadskjuten kråka i [G]famn.
Hon [Em]springer mot trygghet och [D]värme,
för [Am]det som är [G]riktigt och [A7]sant.
Hon [Em]springer med tindrande [D]ögon,
hon [Am]springer på [G]taniga [A7]ben.
För hon [Em]vet att det är sant, det som [D]pappa har sagt,
att finns det [Em]liv, är det [D]aldrig [Em]försent.
Och jag [Em]började darra i [D]vånda och nöd,
jag [Em]skaka av [D]rädsla och [Em]skräck.
För jag [Em]visste ju [D]alldeles tydligt och klart,
att det var [Em]bilden av [D]mig som jag [Em]sett.
För mitt [G]hopp är en skadskjuten [D]kråka,
och [Am]jag är ett springande [G]barn,
som [Em]tror det finns nå'n som kan [D]hjälpa mig än,
som [Am]tror det finns [G]nå'n som har [A7]svar.
Och jag [Em]springer med bultande [D]hjärta,
jag [Am]springer på [G]taniga [A7]ben.
Och jag [Em]bönar och ber, fast jag [D]egentligen vet,
att det [Em]redan är [D]all'es för [Em]sent.
